Adios

”Det fanns inga privata bilar, de användes alla i krigstjänst, och alla spårvagnar, taxibilar och de flesta andra transportmedel hade målats i rött och svart. Från väggarna slog överallt revolutionära affischer i klara röda och blå färger ut och kom de få kvarvarande reklamanslagen att likna lerklumpar. Längs Las Ramblas, stadens stora centrala pulsåder där mängder av människor ständigt kom och gick, ljöd hela dagarna och långt in på nätterna revolutionära sånger ur speciella högtalare. Och det var synen av dessa folkmassor som var det sällsammaste av allt.”

ur Hyllning till Katalonien av George Orwell

I boken Hylllning till Katalonien skrav George Orwell om sina egna erfarenheter av den spanska revolutionen. Den boken har spökat lite i mitt huvud sedan jag kom hit, vilket den aldrig gjort tidigare. Kanske var det bara så att jag nu har varit i Barcelona några gånger och inte längre blir bländad av allt det storslagna? Eller så ligger människors oro, frustrationer och svårigheter så mycket närmare ytan nu under den ekonomiska krisen?

Protester utanför någon bank, anslag och upprop. Jag får små glimtar av desperation och ilska flera gånger, men jag kan ändå bara ana den. Mina språksvårigheter gör mig galen, som att jag ser men inte når något jag borde nå. Som en blind betraktare.Turistens eviga och lite överlägsna utanförskap och avstånd till människorna stör mig mer och mer och jag kan inte riktigt njuta av min lilla bubbla i verkligheten längre. 

För mig har Barcelona under många år varit en dröm. En flykt från min egen verklighet, kanske? Dröm, verklighet eller både och? Jag vet inte. Men jag vet att jag nog inte vill åka hit en vecka eller två för att ”bara” se på sevärdheter, gå på klubbar, lyssna på musik och njuta av värmen och skönheten igen. Det har varit underbart, men jag vill ha mer.

För att förstå Katalonien och se bakom Barcelonas glittriga fasad, så behöver man se dess historia. Människornas historia. Och jag har många, många språklektioner kvar dit… Och många, många böcker kvar att läsa… Och många fler möten att se fram emot…Jag har haft två underbara veckor. Det har varit långa promenader, en hel del skratt och dans, en del oro och funderingar, några tårar och dramer och främst väldigt mycket vackert att titta på. Så på det stora hela ganska underbart.

Jag vet inte när jag kommer tillbaka, men det blir en helt annan slags resa. Och det är ok, för den här staden har plats för många olika slags upplevelser och alla möjliga sorters människor och just därför älskar jag den.

Så det finns väl inget mer att säga…

Adios. Och jag hoppas vi ses igen.

Färgglatt… och lite sorgligt

Sista dagen i Spanien… Känner mig lite så här…
Eller kanske som de här gubbarna…Hm. Spanskt klotter kan vara lika trist som svenskt…Men grafittin på deras jalusidörrar är vacker. Och kan ge både ett färgglatt……och ett rofyllt avbrott i gatubilden. Fast jag känner mig inte så buddistiskt lugn för tillfället…
…snarare fasar jag kylan och mörkret jag ska kastas in i alldeles snart. (och liten oro för de tre timmar jag ska spendera med Ryanair på alldeles för hög höjd)
Och jag vet att jag kommer att sakna alla långa dagar utan några ”måste” eller ”borde”, men jag kommer att älska att träffa mina underbara barn, mina gosiga katter och knäppa, underbara hund. Däremot kommer jag att sakna friheten, värmen och de ljumma kvällarna. Och uteserveringar… Jag älskar uteserveringar. Och långa, lata dagar.

Parkliv

Fast egentligen hade jag en lugn och skön dag idag.

Jag gick till saluhallen och köpte lite lunch. Blir man inte bara lycklig av de där färgerna?Och sen ville jag fortsätta att njuta av Moder Natur i all sin skönhet.

Så jag åkte till Parc de la Cituadella.

Det var lika gott som det ser ut. Bara 1 e. Jag älskar frukten här. Den smakar lite, lite mer. Och dessutom ganska billig.Sen låg jag och läste och skrev en stund. Och försökte få min gamla telefon att funka med Barcelona WiFi… Den biten lyckades inte.
Sedan matade jag duvorna innan jag gick hem för en siesta… Man har det ju ganska bra, eller hur? 

Bara lite fina saker

Nu blir det ett litet trist inlägg, för jag känner mig lite trött och tom. Jag försöker att förbereda mig för hemfärd och vet inte om jag är ledsen eller glad. Vill hem till dem jag tycker om, men vill ändå stanna kvar.

Jag älskar vackra detaljer. Det kan vara delar av en statt, en liten glimt av en husvägg eller en ram på en tavla. Och här finns det gott om vackra saker, både hela och delar av.

En vacker kvinna på Pl Catalunya
Ett par snygga ben och en snygg rumpa…Fundersam pojke i vattnet…En alldeles fascinerande och ganska ful staty…Stenklot på ett hus…En dörrkläpp någonstans på Passeig de Gracia…En spegel utanför en toalett…Eller en lite rolig vägg i en metrokorridor…

En rolig skylt…

 

En solnedgång över staden…Och en regnbåge över den katalanska landsbygden.

El Noi de la Mare

Nu när jag är i Katalonien, så måste jag ju lyssna på den om och om igen. Underbart, underbart vackert. (Min katalanska är ju på nollpunkten, men jag tror det betyder ”pojkens mor” eller något liknande)

Här med Andres Segovia: http://www.youtube.com/watch?v=QrdpmM-dI3g&feature=fvwrel

En modernare inspelning är denna med Muriel Anderson: http://www.youtube.com/watch?v=n1rKFAIBLQE

Den versionen var med i filmen Vicky Christina Barcelona. I den filmen var också denna med http://www.youtube.com/watch?feature=endscreen&NR=1&v=f8XJUb54Azc , Biel Ballester Trio. Ett annat bra klipp med samma grupp: http://www.youtube.com/watch?v=eXQZ4hcwqqU&feature=related

Och gissa vem som ska gå och lyssna på dem ikväll? Lyckliga, lyckliga jag. Jazz Manouche hör man inte ofta i mina trakter… De var i Stockholm förra sommaren, men det hade jag ingen möjlighet att åka på. Fast det är ju faktiskt mycket häftigare att lyssna på dem i Barcelona…

En promenad genom El Born

Dagarna bara flyter iväg, den ena vackrare än den andra. Helst vill jag stanna tiden. Det går för fort… De första dagarna jag var här kändes det nästan stressande att ha så mycket tid för mig själv. Inget som jag var tvungen att göra och ingenstans jag var tvungen att vara. Nu förstår jag inte hur jag ska få de få dagar jag har kvar att räcka till. Det är ju så mycket mer jag måste göra och så många fler ställen jag måste till…

Denna lugna söndag har jag bl a varit i El Born, även där mycket vacker gotisk arkitektur. Så det var bara att ta fram den lilla kameran igen och fotografera…

Gator… (Snart har jag väl fotograferat alla)Vackra balkonger… (Borde inte dessa balkonginnehavare få lite turistbidrag från staden?Utan dem vore det nästan bara trånga mörka gator.)Små, lugna oaser…Gränder… (Snacka om tvättdag. Lovar, man kände lukten av tvättmedel)

Fantastiska byggnader…

Med vackra detaljer….Och lite mer oansenliga, men ändå charmiga, byggnader… (Tror det var solrosorna som fångade mitt öga)
Sedan tog jag mig en kopp kaffe på en uteservering och gick vidare…

En kommersiell dag…

Idag tänkte jag ta mig ner till festligheterna i stan. Det är någon slags ”day of commerce”, med olika aktiviteter runt stan. Jag tänkte kika på Colors al Gotic.

Men först gjorde jag ett nytt försök med tvätten, tog metro och hamnade rätt. Vid Pl del Sol i Gracia finns ett bra ställe där man kan tvätta själv, så jag tog mig dit. På vägen såg jag de här balkongerna och var tvungen att ta kort. Snacka om grannsämja. De delar på grönskan.Sedan tog jag en liten tur till pl del Diamant några kvarter bort. (vid sidan är en nedgång till skyddsrum från kriget) Det var tidigt på förmiddagen, men de hade börjat sätta upp lite tält och försäljningsstånd här med.
jag tog mig ner till de gotiska kvarteren, främst för att lyssna på musik. Där stod en stackars trubadur och kämpade utan förstärkare. Det var något fel på aggregatet så det överröstade musiken. Så det blev helt akustiskt. Det var lite synd om honom, för sorlet av alla människor gjorde att han knappt hördes.Det hände mycket runt om i kvarteret, men det var svårt att ta kort för det var så mycket folk överallt.Fast de här killarna lyckades jag få med. Väldigt akrobatisk Street-dance.

Vissa saker borde egentligen vara omöjliga…
Sedan tog jag mig till Gracia, där det var nästan lika mycket folk på sina ställen, men bättre musik och fungerande ljudanläggning.
De små trånga gatorna var fyllda av tält med både barnaktiviteter, matavsmakning, servering, försäljning och mycket, mycket mer. Där spenderade jag större delen av kvällen, men min kamera går inte att använda i mörker, så det blev inga fina bilder. Synd, för där var väldigt mysigt i kvällningen.

Vilse igen….

Garderoben har börjat tryta, och semester eller ej, vissa saker måste man göra.Jag vet att det finns ett ställe man kan tvätta i Gracia, så jag packade ner det viktigaste och promenerade iväg. En lång promenad, men raka vägen och lätt att hitta. Tänkte jag…

Men så såg jag en liten gata, lummig och grön. Den måste jag ju titta lite på…. 

Och där låg ett vackert hus, kanske vill jag bo där istället för i grön pastell?Och där är en annan gata. Vilket gulligt litet hus mitt i storstadsbebyggelsen. Kanske en rest från en bygata för länge, länge sen?
Men titta där! Spännande. Det måste jag  ju titta närmare på….Tja, det var ju kreativt… Och färgstarkt.Och där borta ser jag ett hus som är modernt och lika färgstarkt… Måste ta kort. Som kontrast. Det är ju både vackert och fult på något sätt.

Och nu vet jag inte var jag är längre. Raka vägen? Pyttsan. Den ambitionen försvann efter tre kvarter. Men här finns människor…
Och väldigt mycket hus. Så på något sätt ska det väl gå att lura ut.Och jag gick, och gick och gick. Till slut hittade jag en Metro, Camp de l’Arpa. Fel område och fel håll. Det blev visst lite galet….

Några stopp senare är jag äntligen på plats, men då känner jag mig för trött för att tvätta. De får bli imorgon. Istället tog jag kort på vackert målade hus, köpte mig en kaffe och gick vidare.Till det här. I hörnet C de Pau Claris/Provenca (Var det den du menade, B? Eller lyckades jag komma fel igen? Hade inte en toppendag då det gällde lokalsinnet… Fast rätt eller fel, det var värt att se) 


Och det var fint, en liten oas med grönska, lekplats och bänkar att sitta på.  Men där var så mycket barn just då, så jag tog inga kort därinne. 

(När mina barn var små tyckte jag det var obehagligt när främmande människor tog kort på dem, så jag undviker alltid att lyfta kameran när det är många barn omkring.)